Lambertska arvet

På 1950-talet berättade min far för mig vid besök hos min farmor och farfar i Viken, Torps socken i Västernorrlands län, att, när han växte upp i början av 1900-talet, ”folk satt här i stugorna och hoppades att de någon gång skulle få del av ”Lamberts-arve´”. För min del som 11-12-åring, lät det som ”en gammal historia”. Föga anade jag att jag själv hade en släktmässig koppling till de gamla historierna.

Umeå anno 1643. Då staden blev residensstad sex år tidigare hade staden fyrtio invånare.

”Lamberts-arve´” börjar med en ung man från Umeå, Jonas Lambert. Han föddes ungefär i mitten av 1660-talet i Umeå. Hans far var Bernt Johan Lambert och hans mor var Brita Jönsdotter Wennman. Båda var av handelsmanssläkt. Det var inte ovanligt att människor gifte sig med partner ur samma stånd. Bernts farföräldrar var Johan (Jean) Lambert och Karin Grubb från Umeå. Johan (Jean) var handelsman. Han var son till Bernhard Jean de Lambert och Claire de Lambert. Bernhard Jean de Lambert hade varit adlig biskop i Strassbourg, men hade som hugenott tvingats fly det katolska Frankrike och kom till Sverige. Varför han kom att hamna i Umeå är oklart, men han var absolut inte en obemärkt man och det var säkert med höga vederbörandes godkännande han fick bosätta sig i Umeå. Han lär ha varit en god smyckessmed, vilket kan ha bidragit till hans handelsmannaskap. Bosättningen i Umeå bör ha skett under Karl IX:s regering.

Bernt Lambert och Brita Wennman fick, såvitt känt, åtta barn under 1650-70-talen. En son namnades Jonas. Han var kanske född omkring 1665. En dotter fick namnet Anna. Hon föddes 1670 och kom som vuxen att bli gift med Johan Huss, kyrkoherde med tjänster i Härnösand, Uppsala och Dalarö. Anna (Berntsdotter) Lambert avlider 1740 i Galtström (Y län). Paret hade tre barn, Margareta född 1702, Brita född 1704 och Kristina född 1706. De tre systrarna var alltså systerdöttrar till Jonas Lambert, deras morbror. Såväl Margareta som Brita kom så småningom att engagera sig mycket i frågan om arvet efter morbror Jonas.

Jonas Lambert hade tidigt visat intresse för livet på sjön. Redan i tonåren färdades han i Bottenviken och tog senare ut sina turer på Östersjön. I 20-årsåldern bestämde han sig för att bli sjöman. År 1690 ska han ha lämnat sin familj och begett sig till Stockholm för att utbilda sig vidare i sjömanskap. Efter Stockholmstiden beger han sig till Amsterdam i Holland för att ytterligare förkovra sig i sjömansyrket. I senare delen av 1690-talet tar han värvning i holländska flottan under det Pfaltziska tronföljdskriget (1688-97) och senare under det spanska tronföljdskriget 1701-14. Han hade först tjänst som (kaptenlöjtnant) styrman på fartyget ”De Arend” (”Örnen”), men blev sedan kapten på samma fartyg. Fartygets uppgift var att operera som kapare av fiendesidans fartyg, bland andra franska. Under denna tid valde Jonas att inte alltid använda det franskklingande släktnamnet Lambert. Han valde då att använda sin mors släktnamn Wennman.

De nederländska kaparna var framgångsrika under de två krigen. Vanligen ställde kaptenerna upp med sina fartyg, men de utrustades av det nederländska West-Indisches Compagnie (WIC). Lamberts framgångar som kaparkapten medförde att han, vid freden, belönades av nederländska staten med stora förläningar i form av markområden i den då nederländska kolonin Nederländska Guyana. Hans förläningar låg vid floden Demerara i kolonins västra del, nära gränsen till Brittiska Guyana. Efter ett krig mellan Nederländerna och Storbritannien, kom området med Lamberts förläningar att hamna under brittiskt styre 1814.

Lamberts förläningar innehöll skogar (med sågverk) och odlingsmark, där sockerrör var en stor produkt. Idag kan man fortfarande köpa brunt rörsocker i svenska livsmedelsbutiker med ursprung i Demerara. Utöver landområden med tillhörande produktionsresurser, ägde Lambert inte mindre än 900 slavar! Lambert ägde och ledde verksamheten, men han kom att tillbringa några år i Amsterdam. Han ägnade sig där åt så kallade bodmeriaffärer. Detta innebar att han lånade ut pengar till folk och företag för att finansiera inköpsresor till avlägsna kolonier. Den internationella handeln hade kommit igång, vilket innebar import av exotiska produkter från fjärran länder till Europa, till exempel kryddor, tyger med mera. Lambert kunde därför förmera sitt redan stora kapital och man kan ana att de räntor han krävde på sina investeringar inte var små.

Det råder oklarhet om när och var Lambert avled. Några anser att han avled i Demerara i slutet av 1720-talet, men det finns indikationer på att han kan ha levt ända till 1737 och då i Amsterdam. Tyvärr är det svårt att forska fram uppgifter om Lambert och West-Indisches Compagnie. Skälen är att många dokument är spridda i Guyana, Storbritannien, Nederländerna och Sverige. Dessutom har många dokument förstörts av fukt, värme och insekter. För närvarande pågår en digitalisering av WIC:s dokument, vilket är ytterligare ett hinder i forskningen.

Lambert lär ha gift sig med en ca 30 år yngre dotter till en av sina arbetsledare. Hon avlider dock efter ett par år och paret har inga barn. Lambert har därmed inga ättlingar och hans närmaste släktingar är ett antal syskon i Sverige, däribland Anna, gift med kyrkoherden Huss. Arvet efter Jonas Lambert är alltså okänt för de presumtiva arvtagarna. Först 1740 behandlades arvet av rådhusrätten i Umeå. Landshövdingen i Västerbotten engagerade sig i arvingarnas ärende, men tydligen utan framgång. Även andra personer agerade privatspanare, men ingen av dessa rönte någon framgång. Under tiden hade Lambert tillgångar satts under förvaltare, men de misslyckades med att hitta efterlevande till honom.

Under 1720- och 30-talen hade intresset för kolonier väckts hos svenska företagare. Delar av Sydamerika hade ännu inte koloniserats. Ett försök gjordes 1731 med att skicka ett fartyg för att finna förmånliga varor i ett område på gränsen mellan Guyana och Venezuela. Äventyret ledde inte till någon uppföljning, men det kom att leda till att svenskar kom att hamna i området. Dock finns knappast något dokumenterat om dessa svenskar, men det kan finnas en koppling till några intressanta personer, som ingår i historien om Jonas Lambert.

Jonas Lamberts syster, Anna, tidigare nämnd och född 1670, lever fram till 1740. Hon får på något sätt information om broderns bortgång med möjligt arv som följd. Hon är den enda kvarlevande av Jonas Lamberts syskon och hon får döttrarna Margareta och Kristina att engagera sig i ärendet. Margareta, som hade varit vid drottning Lovisas hov för att undervisa hovdamerna i konsten att spinna lin, råkade under tiden bli bekant med en släkting vid namn Erik Haqvin Huss. Han hade goda kunskaper om Holland/Nederländerna och fick Margaretas förtroende. På hennes initiativ enades syskonen Lambert om att ge Erik Haqvin i uppdrag att hjälpa dem.

Erik Haqvin tilldelas en god reskassa och frikostiga fullmakter att utreda, finna och hämta hem ett arv som börjat bli omtalat och ”uppskattat”, sannolikt till överdrivna storlekar. På 1770-talet beger sig Erik Haqvin först till Amsterdam för att börja sitt forskande. Något mer underkunnig om situationen beger han sig sedan till nederländska Guyana. I sitt sökande blir han bekant med en svensk på plats, en Jonas Filéen från Ystad, möjligen en av de svenskar som kommit till Sydamerika till följd av Sveriges koloniala intressen. Enligt Carl Marklund verkar de ha satt i system att förvalta plantager vars ägare avlidit utan arvingar. På så sätt kom de att få ihop ett stort godsinnehav. Erik Haqvin blir kvar i nederländska Guyana och Hussarna i Sverige hör aldrig av honom mer. Inte undra på med så frikostiga fullmakter! Han och Jonas Filéen är framgångsrika i den utsträckning att, när Erik Haqvin avlider 1802, övertas större delen av hans förmögenhet av den frigivna slavinnan Sally Huss och till deras, sannolika, dotter Maria. Maria Tomlinson, gift Allicock. Maken var ättling till en av de som arbetat hårt för, och skrev under, den amerikanska frihetsförklaringen från Storbritannien. Sallys och Marias arv i form av landområden, plantager, byggnader, slavar och inventarier kan antas ha varit värt flera hundra tusen nederländska Gulden. En svensk systerson i Färila, Carl Petter Ström (1777-1847), ärvde 90.000 Gulden, ungefär 100.000 riksdaler. Carl Petter var officer vid Hälsinglands regemente, men ägde en gård i Färila. Denna gård byggdes upp till en mönstergård för arvet.
Inte bara Ström fick ärva Huss. I testamentet statuerades att barn till handlanden Erik Axel Liedbeck fick ärva 3.000 nederländska Gulden vardera (ungefär lika mycket i Riksdaler Banko). Sonen till brukspatron på Logdön och Lagfors bruk ärvde 2.000 riksdaler.

Demerarar anno 1823.

Jonas Filéen avlider 1822. Han har övertagit tre stora plantager och 900 slavar i Demeraraområdet. Han äger tillgångar i Liverpool, London och Nederländerna. Demerara hade erövrats av britterna 1814. Det brittiska övertagandet av området kom att leda till att britter försökte göra sig till testamentsexekutorer över Jonas Filéens dödsbo. Från svensk sida utsågs bland andra statsrådet G.F Wirsén och presidenten G. Poppius till testamentsexekutorer över Filéens dödsbo. I slutändan kom de att sälja Filéens plantager till John Gladstone (far till den kände statsmannen William Gladstone). Han var en handelsman av stora mått. Han hade handel och tillgångar i såväl Västindien som i Asien. Hans huvudsäte fanns i Liverpool, varför det inte är konstigt att även Jonas Filéen hade tillgångar i Liverpool och London. Man kan säga att ”kapitalisterna” drogs till varandra. Gladstone köpte blanda nnat in en av plantagerna, ”Vreedenhoop”, 1826 för 80.000 engelska pund, som alltså var en del av Jonas Lamberts plantager.

Dessa processer kom sannolikt att vara ganska kostsamma för dödsboet. Kring denna historia finns även utvikningar om att svenska kungahuset och riksdagen var involverade i försök att få ut medel från Filéens arv, bland annat till täckande av den svenska statsskulden!
Hela historien om arvet efter Lambert – Huss – Filéen utgjorde grunden till Carl Jonas Love Almqvists roman ”Smaragdbruden” (1845).

En fortsättning finns om arvet efter Jonas Filéen. Jonas hade endast en nära släkting, sin bror Paul Filéen i Sverige. Paul var en obefordrad och fattig statstjänsteman i Kommerskollegium. Även om denna man finns en del beskrivet. Kortfattat kan sägas, att när det blev bekant att han hade ett stort arv att se fram mot, blev han helt plötsligt befordrad till kommerseråd. Det kan jämföras med att bli befordrad från korpral till general. Paul, som alltid hade levt under knappa förhållanden, hade på sin ålders höst skrivit sitt testamente (han hade ingen egen familj). I detta angavs vilka mottagare av hans små tillgångar som skulle få vilka andelar av hans tillgångar. Föga insåg han att tillgångarnas värde skulle komma att mångfaldigas.

Lambertska milliarden av Olof Högberg.

Från och till under årens lopp och med varierande intensitet hade släkt, politiker och press engagerat sig i frågan om arvet efter Jonas Lambert, Erik Haqvin Huss, Jonas Filéen och Paul Filéen. Så sent som 1896 samlades en grupp Lambertättlingar till ett arvsmöte i Härnösand. En av de journalister som bevakade möte var Olof Högberg, journalist på Härnösands-Posten. Han kom att intressera sig så mycket av historien, att han 1916 publicerade boken ”Lambertska milliarden” 1916, en väl genomarbetad historia men med ett antal frågetecken vad gäller sakligheten.

Paul Filéens arv gjorde det möjligt för honom att förvärva Hårlemanska huset på Norrmalm i Stockholm 1822. Han gjorde stora donationer till olika ändamål, till exempel Adolfs Fredriks kyrka, där han ligger begravd. Det totala beloppet av Paul Filéens arv efter sin bror, och efter mycket kostsamma avbränningar under procedurernas gång, kom att uppgå till 412.437 riksdaler banko. Av denna summa fick Filéens fosterdotter Maria Elisabeth Enander och hennes make Samuel Enander 135.495 riksdaler banko. Dessutom fick deras dotter Maria Samuelina en fast egendom, inköpt för 34.000 riksdaler banko. Utöver denna arvslott och till de fattiga i Adolf Fredriks församling och allmänna civilstatens försörjningsanstalter (de två senare totalt 1.700 riksdaler) gick till allmännyttiga ändamål 240.792 riksdaler, däribland universitet, sjukhus samt vård- och stödorganisationer.

Det totala arvet efter Jonas Lambert, utspätt genom vidare arv genom Erik Haqvin Huss, Jonas och, sedermera, Paul Filéen samt förmodligen genom höga omkostnader och andra ”dränerande” händelser, torde utan vidare ha överstigit 1 million Riksdaler Banko. Många höll sig nog framme under hela resan och tullade på tillgångarna. Ett försök till omräkning till dagens värde, antingen genom värdering till produktionsvärde eller inflationsvärde, blir naturligtvis ren spekulation, men en enda million Riksdaler skulle idag (2017) kunna vara värd mellan 4 och 10 milliarder svenska kronor! Sedan kan man bara multiplicera den enda millionen med en faktor X, så anar man att Lamberts arv naturligtvis lockade många lycksökare. När Olof Högberg publicerade sin bok om arvet 1916, valde han att sätta titeln ”Lambertska milliarden”, dvs redan för 100 år sedan talades om den storleks-ordningen. Under samma tid har sannolikt penningvärdet sjunkit till kanske 3-4 % av värdet för 100 år sedan. Läsaren ombeds att själv kalkylera vidare om möjliga storlekar på arvet efter Jonas Lambert!


Litteraturreferenser/källor:
Forsberg, Lennart: Artikel i ”Å andra sidan” 2017-01-12 (Internet)
Hildebrand, Bengt: Paul E Filéen, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/14119, Svenskt biografiskt lexikon
Högberg, Olof: ”Den Lambertska milliarden”, Åhlén & Åkerlunds förlags A-B, Stockholm, 2016
Marklund, Carl: ”Den svenska legenden”, artikel i Släkthistorisk forum nr 3, 2016
Se även: Östman, Nils: ”Lambertska arfvet”, 1917 och
http://www.famlagergren.se/lagergren/html/p43a2e116.html: ”Sjörövare Jonas Lambert”
http://www.ucl.ac.uk/lbs/person/view/8961 om John Gladstone.