Nils Magnus Huss

Mitt under vår släktförenings festligheter på Hussborg i Ljungaverk nåddes vi av det sorgliga beskedet att vår frände Nils Magnus Huss, född 1921, har lämnat oss. Han avled i Sundsvall den 19 maj 2012 och sörjs närmast av barnen Gunnar, Lena och Monica med familjer.

Efter ett yrkesliv som bland annat säljare, platschef och distriktschef inom fordonsbranschen och slutligen som egen företagare, seglade han vid pensioneringen 1986 från Sundsvall till Medelhavet i sin hembyggda segelbåt Mariga tillsammans med livskamraten Anna-Maria Junggren. De seglade under sju år och utforskade tillsammans antikens historia från Spanien till Turkiet. Nils Magnus anlitades efter dessa bravader som föredragshållare med teman som ”I Odysseus kölvatten” eller ”I apostlarnas spår” beroende på auditorium.

Nils Magnus var en ”dubbel-Huss” som tillhörde både linje 6 och linje 15 enligt vår släktindelning; hans farmor Nanna, som var född Huss, gifte sig med sin sexmänning Magnus Wilgott Huss. Nils Magnus far Arvid var trävaruhandlare, och barndomshemmet Ängsbacka i Lövånger var en öppen och gästfri miljö för Huss-familjerna i Västerbotten. Den beryktade Magnus ”Vildhussen” Huss var Nils Magnus farfars farbror som under dramatiska omständigheter gjorde Indalsälven flottningsbar från Hammarstrand till Sundsvall.

Nils Magnus var en varm och sprudlande släktintresserad person. Han var flitigt anlitad som skribent bland annat i våra släktblad och försåg oss med en uppsjö material och kuriosa rörande vår släkt och våra förfäder i Norrland. Bland annat författade han skriften »Tre Älvdalar, i våra fäders spår«, en uppskattad guide för dem som vill utforska och upptäcka hur Vildhussen och andra Hussar levat och verkat. Ur skriften »Barkskeppet Magnus Huss – resor och öde från 1874« kan man uttyda Nils Magnus stora kärlek till fartyg och hav. Till glädje för Sundsvallsbor och fränder var han en skicklig repmakare.

Ménières sjukdom gjorde honom vimmelkantig de sista åren – ”sjösjuk” sade han försonande – men han kunde trots det vara vår inspirerande ciceron vid en släktutflykt 2006, tyvärr det sista släktmötet han deltog i. Hans intellekt var kristallklart; ännu i april kunde han berätta om Norrlands-släktens framgångar med sin aldrig sinande entusiasm och glädje. Vi minns honom med stor värme.

För Släktföreningen Huss
Katarina Huss, ordförande 2001–2012

Gunnar M. Huss, ordförande 1992–2001

Carl-Erik Huss, f.d. styrelseledamot och närstående Lövångersfrände

Gunnar Edgren

Släktföreningens styrelseledamot och registeransvarige Gunnar Edgren avled den 23 augusti efter en kort tids sjukdom, 66 år ung. Hustru Monica, sönerna Erik, Klas och Mats med familjer, pappa Erik, bror Tomas, halvsyskon och bonusbarn med familjer samt en stor släkt- och vänkrets har lämnats i chock och bestörtning.

Hans plan att leva till 100 var så självklar; han var helt enkelt en sådan person. Uppnådd pensionsålder hindrade honom inte att fortsätta sitt arbete på Svenska Rotor Maskiner ab och han minskade inte heller sitt engagemang i de förtroendeuppdrag han hade i sin bostadsrättsförening, i Kanotseglingskommittén, i visir (Vi som inte röker) och i Släktföreningen Huss.

Gunnar hyste ett varmt och genuint intresse för sin släkt och Släktföreningen Huss. I början av 1980-talet övertog Gunnar som ledamot i styrelsen ansvaret för Släktföreningens register med allt vad det innebar av uppdateringar och utskick, adressändringar och detektivarbete att hitta nya – och gamla – medlemmar etcetera.

Han introducerade datorn i släktarbetet trots motstånd från de äldre i den dåvarande styrelsen som ansåg att datorer var en onödig – och dyr modenyck – det fungerade ju så bra med sax och klister! Gunnar stod på sig och fick sin vilja igenom. Han byggde upp det imponerande register som gör det möjligt att effektivt följa släktens allt fler generationer, ett ovärderligt verktyg, bland annat i skapandet av vår släktkrönika Vi Hussar II. Till Gunnar, släktens Sherlock Holmes, kunde man alltid komma med frågan ”tillhör hon Norrlandssläkten Huss?” och om han inte kunde svaret genast, återkom han mycket snart med fakta.

De speciella datasläktträd som han skapade för våra stora släktsammankomster var alltid mycket uppskattade; varje deltagare kunde pekfinger-följa sin ruta och hitta knutpunkten för släktskapet med alla närvarande.

Saknaden och tomheten efter Gunnar är ofattbar och mycket påtaglig inte minst i Släktföreningens styrelsearbete. Under alla år som verksam i styrelsen missade Gunnar oss veterligen inte ett enda styrelsemöte, och vi minns åtskilliga glada och väl förplägade styrelsesammankomster i det gästfria hemmet i Finntorp. Ingenting var omöjligt för Gunnar – han var ingen motmänniska – utan en medmänniska. Han var en entusiast, en doer, en kreatör och fixare, en optimist, en god kamrat och lojal vän. Han ställde alltid upp, men körde ändå sitt race och bromsade där det behövdes – om än sällan – med sin milda envishet.

Gunnar efterlämnar ett stort tomrum. Vi saknar honom men är oändligt tacksamma för hans stora, engagerade och varma insatser som styrelseledamot i Släktföreningen Huss och som god vän.

Av Katarina Huss – Släktblad nummer 74, november 2007

Gunnar Erik Huss

Son av Erik Gustaf, tabell 82. Född i Lövånger, Västerbotten. 21/12 1871 genomgick han Umeå Högre allmänna läroverk 81–90, där han blev A-student på latinlinjen.

Huss sociala intressen gav sig tidigt tillkänna när han i Uppsala, med aptit på åtskilliga discipliner, inriktade sina huvudsakliga studier på de historiska (Hjärne) och statistiska vetenskaperna. Men också det glada studentlivet, karnevaler, vårbaler, Philochoros, fick sin tribut och som studentkårens vice ordförande, förste kurator i Norrlands nation, där han 97 blev hedersledamot; som övermarskalk för den minnesrika studentkarnevalen 97 röjde han idérikedom och organisatorisk läggning.

Efter avlagda examina promoverades han 1903 till filosofie doktor på en avhandling rörande Norrlands näringshistoria: Undersökning över Folkmängd, Åkerbruk och Boskapsskötsel i landskapet Västerbotten åren 1540–71 (Uppsala 1902); bland redovisade källor finner man morfadern lagman Kjellerstedts allsidiga och vederhäftiga Sockenbeskrivning över Löfånger av 1827.

Gunnar Huss började omedelbart sin tjänstemannabana som amanuens inom ecklesiastikdepartementets statistiska avdelning, men därjämte och efterhand uteslutande i kommerskollegiums avdelning för arbetsstatistik, där han avancerade till förste aktuarie och sekreterare.

Denna verksamhet med dess omfattande sociala problem förde till posten som vår förste arbetsförmedlingsinspektör och vidare, 1912, till socialstyrelsen, där han efter några år som byråchef och generaldirektörens ställföreträdare utsågs till dess chef. Åt denna post ägnade han huvuddelen av sitt livsverk intill inträdet i pensionsåldern 1937.

Men alltjämt togs hans erfarenhet och skicklighet i anspråk för viktiga uppgifter; så hade han, efter att redan 1914 knutits till Statens arbetslöshetskommission som sekreterare och sedan vice ordförande, efter många år återbördats till denna som ordförande och förmåddes nu kvarstå som sådan. Han avled emellertid, efter långvarigt lidande, den 6/12 1939.

Den som endast tangerat socialpolitikens intressesfärer kan icke lägga något nytt till bilden av en man med Gunnar Huss resning, redan präglad av honom närstående eller initierade. Så har hans son givit ett pregnant, djupt personligt porträtt i vårt släktblad (maj 1951). Byråchefen Nils Bergsten, generaldirektörens ställföreträdare de sista åren, hans nära vän, vittnar om ”vad han varit för sin vänkrets, för det ämbetsverk där han haft sitt närmaste verksamhetsfält, ja, för hela vårt land”.

Vid sidan av Henning Elmquist är han skapare av socialstyrelsen som tillkommit på hans förslag och vars chef han var i 16 år. ”Det var en glädje, en stolthet för envar att få tjäna under hans skickliga och nitiska, rätliniga och lojala ledning.” Gunnar Huss arbetskraft togs i anspråk för också andra officiella och enskilda värv. Han fungerade under många år som ordförande i förliknings och skiljenämnder, var ledamot i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, ordförande i  rbetslöshetsutredningen 1927, socialpolitiska institutet, föreningen för arbetarskydd och sällskapet Hem i Sverige.

Vidare var han ordförande i AB Svensk jordförmedling, vars skrifter under 1913–38 utgavs under hans ledning, i livförsäkringsbolaget Framtiden och olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö. Han var i många år verksam som styrelseledamot inom Centralförbundet för socialt arbete, hans skrifter i arbetslöshets- och arbetsförmedlingsfrågor är legio – hans Promemoria angående arbetslösheten i Sverige hösten 1908 samt kommunala åtgärder i anledning av arbetslöshet gavs stort erkännande på Pariskongressen 1910. Bland Huss från trycket utgivna många arbeten kan också nämnas:

Jordbruksstatistikens reformering (Linköping 1902) det första av honom publicerade; Luleå socken på Gustaf Vasas tid 1906; Lövångers äldre bebyggelse (särtryck, 38 sidor, 1941, Umeå) samt under Huss regi: Redogörelse för lockouterna och storstrejken i Sverige år 1909 (Stockholm 1910–12).

Allt vad Gunnar Huss skrivit röjer en stilist av rang; men han var också en talare av rang, hans briljanta högtidstal i Släktföreningen Huss är bevarade för all framtid; det var i de lugna åren efter första världskriget som tanken att samla vår stora släkts vitt spridda länkar började ta form; tack vare Johan Olof och Frans Huss genealogier kunde man uppspåra dem och skilja agnarna från vetet. Som föreningens representative ordförande var han också den populära fyrbåk kring vilken släkten småningom smiddes samman.

Gift 21/12 1910 med Alfhild Potentia Nord, född i Ödsmål (Göteborgs och Bohus län) 28/4 1884, dotter till dåvarande styrman Johan Alfred Abrahamsson och Julia Markusson; som sjökapten antog fadern namnet Nord. Död i Stockholm 5/5 1961.

IX. Barn:
Erik Johan, född 23/7 1913, direktör (tabell 92).

Gunhild, född 10/7 1917 i Stockholm, student där 36 vid Nya Elementarskolan för flickor; efter språkstudier i Tyskland, England och Österrike elev vid Jenny Åkerströms Husmodersskola 38, vid Röda Korsets sjuksköterskeskola 39–40, socionomexamen 47; socialassistent vid Sundbybergs Barnavårdsnämnd 48–49, förste socialassistent (socialläkarassistent) hos Stockholms Stads Socialnämnd från 49. Fru Huss- Edgren, Stockholm.

Gift 1940–46 med Erik August Edgren, född 15/6 1918 i Lidingö, son till sjökaptenen, försäkringsdirektören Anders H. Edgren; realexamen 35, elev på S/S Abraham Rydberg 35–36, sjökapten 41, kapten i Flottans reserv; befälhavare hos Rederi AB Nordstjernan, Stockholm. Söner: Erik Gunnar Anders Edgren, född i Sthlm 8/6 1941, gymnasist 61; Erik Tomas Edgren, född 25/4 43 i Sthlm, realexamen 60, fotograf.

Ur Arvid Huss: Vi Hussar 1614–1964, Stockholm 1965, s. 119–121, Tabell 91

Erik Huss

Efter sammanlagt arton år som vice verkställande direktör och verkställande direktör för Dagens Nyheter-Expressen och fem år som borgarråd är Erik oupplösligt förknippad med Stockholm, där han också är född. Efter studentexamen 1931 och jur. kand. 1938 gick karriären via Statens Industrikommission, som dirigerade omställningen av industrien i det avspärrade Sverige, till posten som vice verkställande direktör på Dagens Nyheter 1947.

Under de första åtta åren där kunde Erik notera stora framgångar för Expressen samtidigt som Stockholmstidningen och Aftonbladet drabbades av politiska och ekonomiska motgångar. ”Vi såg Stockholmstidningen som det stora hotet, mer än Svenska Dagbladet”, enligt Erik i en intervju i Dagens Nyheter.

Det var också ett politiskt intresse som bidrog till beslutet att acceptera erbjudandet om anställningen på Dagens Nyheter. Några år präglade av politik, av liberalt märke, hade försenat de akademiska studierna en hel del.

Redan 1932 hade han i en ungdomlig trotsaktion inför det liberala raset i det årets val varit med om att bilda Folkpartiets Ungdomsförbund och Liberala studentförbundet. År 1950 blev Erik stadsfullmäktig i Stockholm, ett uppdrag som han hade till 1959.

I början av 1950-talet blev Erik också ordförande i spårvägsstyrelsen. I ett kåseri i Aftonbladet karaktäriserades Erik på följande vis:

”Han är en energisk man och har sådant utseende att mängden av kvinnliga trafikanter skulle stiga avsevärt om spårvägens reklamchef helt helhjärtat satte hans porträtt i snygg ram bland den kommande utsmyckningen i tunnelbanan. Dessutom är han orädd samt har bara två kronor i kvarskatt, vilket visar just det ekonomiska förutseende man har rätt att fordra av ordföranden i ett bolag, vars affärer kommit mången tankfull civilekonom att gråna i förtid.”

Tidningsdirektören blev 1954 finansborgarråd i Stockholm och den politiska karriären medförde ett kändiskap för Erik. Posten blev blåsig och orolig, sade Erik själv till Dagens Nyheter inför sin femtioårsdag. Oppositionen, ledd av Hjalmar Mehr, blev hetsig och stark. Staden hade också svårigheter att skaffa fram pengar på en åtstramad kreditmarknad för att finansiera satsningar på skolor och kommunikationer.

”Vild-Huss-ättling i stadshuset drömmer om eget myntverk” löd en tidningsrubrik i december 1954. Det sägs att Erik i sitt hem under denna tid hade en femton meter lång telefonsladd, med vars hjälp han alltid var anträffbar, till och med i badrummet. ATP-valet 1958 fälle den borgerliga majoriteten i stadshuset och Erik blev 1959 kulturborgarråd med ansvar bland annat för skolfrågor, där den nya grundskolan dominerade arbetet.

Erik blev 1960 chef för Sundsvalls Enskilda Bank, Norrlands Bank. Ett år senare återvände han till Stockholm och blev verkställande direktör för Dagens Nyheter-Expressen, en post han behöll i tio år. Företaget expanderade snabbt under denna period; den sammanlagda upplagan spräckte miljonvallen, nya lokaler i Marieberg togs i bruk och en ny tryckerianläggning i Jönköping invigdes.

Efter tio år som verkställande direktör blev Erik 1971 utsedd till landshövding i Göteborgs- och Bohus län och lämnade därmed tillfälligt partipolitiken. Posten som landshövding innehade Erik fram till 1978 då han i folkpartiregeringen blev statsråd och chef för industridepartementet.

Det hektiska året på ministerposten blev en höjdpunkt i karriären. ”Palme ville inte ha någon regeringskris före 1979 års val så vi tolererades av socialdemokraterna”, sade Erik i en intervju inför sin åttiofemårsdag i juli 1998. Året som industriminister kom att innebära att Åslings gamla ”akut” drastiskt minskade sin beredskap att bidra till omstruktureringar.

Vid valet 1979 återtog socialdemokraterna regeringsmakten och folkpartisterna fick lämna sina ämbeten. Under de följande åren i Göteborg hade Erik ett flertal utrednings- och styrelseuppdrag, bland annat i flera börsbolag och i Föreningen Nordens länsavdelning samt i Riksförbundet Veteranringen. Sommarhuset i Onsala blev en tillflykt för hela familjen, där trädgårdsskötseln är en viktig syssla.

Parallellt med alla andra uppgifter var Erik också under drygt trettio år verksam inom Släktföreningen Huss som sekreterare och ordförande till 1986, då han utsågs till hedersledamot.

Ur Vi Hussar II, Stockholm 2001, s. 249–251