Mer text om personer i linje 11

Magnus Huss, tabell 348, har skickat oss några fotografier ”berörande min släkt”. Nedan återger vi dem tillsammans med personuppgifter, hämtade från Vi Hussar II.

Från Magnus Huss har vi också fått en berättelse om hur han som tioåring upplevde tiden omkring 1940 på Kungsholmen i Stockholm. Fastrar och farbröder finns med i hans skildring, liksom hur det kunde gå till vid juletid.

Några släktminnen från 1940-talet
Min familj flyttade från Bergslagen till Stockholm och Kungsholmen våren 1939. Det året fyllde jag tio år och det är i huvudsak en tioårings minnen detta handlar om.

På Kungsholmen bodde då släktingarna Bagge och Hessel. Min faster Edith Bagge var den som hade hjälpt oss att leta efter en våning. Pappa ville ha nära till Centralstationen med tanke på sin kommande reseverksamhet som konsult.

Bagges bodde i en äldre våning utan centralvärme på Hantverkargatan 38, mitt emot det nuvarande landstingshuset, då fortfarande Garnisonssjukhus. Spårvagnarna – linjerna 1, 2, 12 och 13 – trafikerade Hantverkargatan på väg till olika slutdestinationer. Bullret upplevdes som ganska närvarande i Bagges lägenhet.

Hessels bodde på Polhemsgatan några kvarter från Bagges. Längre fram i tiden, 1956, flyttade farbror Ernst Huss med familj från Sundsvall till Kungsholmen och Sysslomansgatan. Kungsholmen blev så att säga en riktig Huss-stadsdel.

Någon gång våren/sommaren 1939 skulle jag ensam äta lunch hos Bagges. Mina föräldrar var då upptagna av annat. Innan vi gick till bords utsatte faster Edith mina naglar för en noggrann granskning. Jag förseddes med en nagelborste ålades att tvätta händerna och göra ren mina naglar ordentligt innan jag fick slå mig ned vid bordet. Jag minns detta fortfarande efter mer än sjuttio år. Det kändes skamligt och jag anade intuitivt en förtäckt kritik mot min mor Astrid, som ”givetvis inte kunde uppfostra sina söner när Harald var i Bergslagen”. Mellan faster Edith och mamma fanns genom åren en illa dold motvilja. Den bröt senare ut i öppen motsättning.

Mamma var en tidig, energisk och mycket duktig yrkeskvinna, men inte så intresserad av hushållsgöromål. Hon hade emellertid en stark ansvarskänsla och hushållet sköttes ändå väl och ambitiöst; under några år med hjälp av ett hembiträde och senare med mormors hjälp när hon flyttade till oss 1952.

Under de här åren arbetade mamma halvtid på eftermiddagarna som expeditionsföreståndare hos Föreningen Flottans Män, ett jobb med ursprung i hennes lottatjänstgöring under de första krigsåren.

Faster Jenny, halvsyster till pappa och övriga i hans syskonkull och gift med David Sjöberg, var den i den närmare släktkretsen som främst värdesatte mamma. Jenny sade ofta erkännsamt att Harald hade fått det bra som gift.

Faster Jenny hade en tolerant läggning. Hon avled redan 1937. Hon och farbror David var öppna och vänliga människor. Jag har själv ett tidigt och fint minne av faster Jenny från 1934.

Farbror David, född 1870, uppnådde hög ålder. Han fyllde tillvaron med en god portion humor och vitalitet. Han var nog pappas bästa vän i släkten och en trygghet för pappa när farmor avled redan 1910. Faster Edith däremot, som var bekvämt lagd, noterade troligen Mammas energiska framtoning och fann den irriterande. En god portion avundsjuka hörde kanske också till bilden.

Faster Signe gästade Bagges och kunde bo där veckovis kring jul och nyår. Hon delade troligen Ediths åsikt om mamma. Hon kom ned från Umeå lastad med julklappar och i sällskap med sin skyddsling Görel, en ståtlig blondin med en vacker hårfläta lindad som en krona runt huvudet. Hennes bakgrund var dunkel. Faster Signe hade tydligen tagit sig an Görels uppfostran och utbildning på ett tidigt stadium och de höll sedan ihop livet igenom och bodde intill varandra.

Någonstans på vägen hade faster Signes kalender stannat och hon blev på sätt och vis tidlös. Hennes klädsel var genom åren praktiskt taget oförändrad med en liten rundkullig svart hatt och lång svart kappa. I Umeå var hon förmodligen ett känt original, omtalad bland annat av Lars Widding i en av hans Umeåböcker.

Faster Signe förfäktade åsikter om mycket – utan egen sakkunskap. Att bryta en förlovning eller, än värre, att skilja sig var givetvis förkastligt. Det kan antas att lösa förbindelser tillhörde samma kategori. Att röka eller dricka alkohol tillhörde också det förkastliga.

Det fanns dock yrkesgrupper som stod utanför regelverket, nämligen präster och officerare. Vid en begravning i släkten blev Signe hedersamt placerad vid den efterföljande middagen tillsammans med kyrkoherden som varit officiant. Denne, som inte nekade sig något av bordets nöjen, drack dessutom med välbehag en stor cognac till kaffet och tände en cigarr. Röken blåste han ut i blå slingor kring faster, men hon tog det med stoisk behärskning.

Att faster Signes skyddsling Görel hade en älskare tolererades också. Han var nämligen officer, ryttmästare vid K 4 i Umeå, och tillhörde alltså undantagen i moralsammanhanget. Att han veterligen var gift rubbade inte Signes inställning.

Som privatlärare i språk levde faster Signe säkerligen gott; hon hade små behov i sin egen livsföring. Man kan undra hur hon hade förvärvat dessa språkkunskaper. Hon hade ju starkt nedsatt syn redan som ung. Pappa lät en gång undslippa sig att man hade informator i familjen på sin tid när farfars grossiströrelse gick bra. Det kan vara förklaringen.

I alla fall räckte faster Signes inkomster tydligen till längre och sannolikt kostsamma vistelser på Falsterbohus sommartid i sällskap med Görel.

Under de årliga julvistelserna hos Bagges tog Signe kommandot över hushållet och Ernst Bagge fann sig insnärjd av tre kvinnor, Görel inräknad. Till julrutinerna hörde givetvis ett gott julbord med snaps och övriga tillbehör hemma hos vår familj någon av juldagarna.

Av hänsyn till faster Signe serverades snapsen till herrarna ute i köket bakom stängd dörr till dess att pappa slutligen tröttnade och fastslog att han inte tänkte fortsätta att ”smygsupa” i sitt eget hem. Alltså, fram med glas och brännvin till julbordet! Ernst Bagge tillhölls nu av sina damer att inte ta någon snaps, han vägrade och tog demonstrativt ytterligare en halva till maten. Då bröt damerna upp i vrede och drog hem till Hantverkargatan 38.

Ernst Bagge stannade kvar och glammade tillsammans med övriga närvarande herrar i släkten kring efterföljande groggbord. När det blev dags för uppbrott gick han inte hem utan gick ned till sin systers lägenhet vid Kungsholms Hamnplan och lade sig. Han hade nyckel dit för att vattna systerns blommor när hon och mannen var bortresta över helgerna. När han inte kom hem och det blev sent ringde damerna från ”38-an” och efterlyste Ernst. Pappa som svarade höll masken och tyckte det var konstigt, han borde ju vara hemma för länge sen, han hade ju gått ganska tidigt.

Ernst Bagge minns jag som en person med ”kort stubin” som man inte skulle försöka tala med när han läste tidningen. Då gick han i taket. Annars kunde han vara gladlynt.

Som aktiv sålde han industrioljor och smörjmedel som ”provryttare” för Aktiebolaget Wahlén & Block. På sina resor kom han också till vårt hem i Bergslagen, etablerade sig i gästrummet, reste runt och sålde sina produkter med referens till ”min svåger ingenjör Huss”, något som förtretade pappa.

Till hemmet vid Hantverkargatan hade han skaffat en för tiden magnifik radiogrammofon, en stor möbel i mahogny. På den spelade han ofta sitt exemplar av Warszawakonserten på stora 78-varvs stenkakor.

Till stor irritation för honom stördes själva radiolyssnandet av missljud varje gång en spårvagn passerade utanför, och det var ganska ofta i båda riktningarna.

Till underhållningen vid släktträffarna hos Bagges hörde en ”konsert” på spelsåg, utförd av Ernst. Sågen, av bästa Sandvikenfabrikat, placerades med handtaget fastklämt mellan knäskålarna varefter bladet böjdes och den tillhörande fiolstråken startade musicerandet.

I övrigt var det inga muntra tillställningar hos Bagges. Rökare kördes ut i trapphuset för att ta sina bloss, det serverades nästan aldrig lagad mat, utan det var hemgjord knäck, konfekt, frukt, Ramlösa och liknande. Kanske några snittar med ost eller annat pålägg. Men det var klass på utförandet på det som bjöds, det måste jag säga.

Släktgänget bröt oftast upp ganska tidigt. Vid ett tillfälle när vi alla hade sagt adjö till värdfolket och kommit ut på gatan, sade Hadar Hessel: ”Är det någon mer än jag som känner för en sup och en sillbit så är ni välkomna med hem till oss?” Varpå alla avrundade kvällen på Polhemsgatan med Ragnhilds goda julskinka och annat gott därtill plus, givetvis, den utlovade snapsen.

Ja, så gick det till på sin tid.

Nedtecknat ur ett dåligt minne av:

Magnus Huss