Porträtt – Erik Huss

Ur Vi Hussar II, Stockholm 2001, s. 249–251

Efter sammanlagt arton år som vice verkställande direktör och verkställande direktör för Dagens Nyheter-Expressen och fem år som borgarråd är Erik oupplösligt förknippad med Stockholm, där han också är född. Efter studentexamen 1931 och jur. kand. 1938 gick karriären via Statens Industrikommission, som dirigerade omställningen av industrien i det avspärrade Sverige, till posten som vice verkställande direktör på Dagens Nyheter 1947.

Under de första åtta åren där kunde Erik notera stora framgångar för Expressen samtidigt som Stockholmstidningen och Aftonbladet drabbades av politiska och ekonomiska motgångar. ”Vi såg Stockholmstidningen som det stora hotet, mer än Svenska Dagbladet”, enligt Erik i en intervju i Dagens Nyheter.

Det var också ett politiskt intresse som bidrog till beslutet att acceptera erbjudandet om anställningen på Dagens Nyheter. Några år präglade av politik, av liberalt märke, hade försenat de akademiska studierna en hel del.

Redan 1932 hade han i en ungdomlig trotsaktion inför det liberala raset i det årets val varit med om att bilda Folkpartiets Ungdomsförbund och Liberala studentförbundet. År 1950 blev Erik stadsfullmäktig i Stockholm, ett uppdrag som han hade till 1959.

I början av 1950-talet blev Erik också ordförande i spårvägsstyrelsen. I ett kåseri i Aftonbladet karaktäriserades Erik på följande vis:

”Han är en energisk man och har sådant utseende att mängden av kvinnliga trafikanter skulle stiga avsevärt om spårvägens reklamchef helt helhjärtat satte hans porträtt i snygg ram bland den kommande utsmyckningen i tunnelbanan. Dessutom är han orädd samt har bara två kronor i kvarskatt, vilket visar just det ekonomiska förutseende man har rätt att fordra av ordföranden i ett bolag, vars affärer kommit mången tankfull civilekonom att gråna i förtid.”

Tidningsdirektören blev 1954 finansborgarråd i Stockholm och den politiska karriären medförde ett kändiskap för Erik. Posten blev blåsig och orolig, sade Erik själv till Dagens Nyheter inför sin femtioårsdag. Oppositionen, ledd av Hjalmar Mehr, blev hetsig och stark. Staden hade också svårigheter att skaffa fram pengar på en åtstramad kreditmarknad för att finansiera satsningar på skolor och kommunikationer.

”Vild-Huss-ättling i stadshuset drömmer om eget myntverk” löd en tidningsrubrik i december 1954. Det sägs att Erik i sitt hem under denna tid hade en femton meter lång telefonsladd, med vars hjälp han alltid var anträffbar, till och med i badrummet. ATP-valet 1958 fälle den borgerliga majoriteten i stadshuset och Erik blev 1959 kulturborgarråd med ansvar bland annat för skolfrågor, där den nya grundskolan dominerade arbetet.

Erik blev 1960 chef för Sundsvalls Enskilda Bank, Norrlands Bank. Ett år senare återvände han till Stockholm och blev verkställande direktör för Dagens Nyheter-Expressen, en post han behöll i tio år. Företaget expanderade snabbt under denna period; den sammanlagda upplagan spräckte miljonvallen, nya lokaler i Marieberg togs i bruk och en ny tryckerianläggning i Jönköping invigdes.

Efter tio år som verkställande direktör blev Erik 1971 utsedd till landshövding i Göteborgs- och Bohus län och lämnade därmed tillfälligt partipolitiken. Posten som landshövding innehade Erik fram till 1978 då han i folkpartiregeringen blev statsråd och chef för industridepartementet.

Det hektiska året på ministerposten blev en höjdpunkt i karriären. ”Palme ville inte ha någon regeringskris före 1979 års val så vi tolererades av socialdemokraterna”, sade Erik i en intervju inför sin åttiofemårsdag i juli 1998. Året som industriminister kom att innebära att Åslings gamla ”akut” drastiskt minskade sin beredskap att bidra till omstruktureringar.

Vid valet 1979 återtog socialdemokraterna regeringsmakten och folkpartisterna fick lämna sina ämbeten. Under de följande åren i Göteborg hade Erik ett flertal utrednings- och styrelseuppdrag, bland annat i flera börsbolag och i Föreningen Nordens länsavdelning samt i Riksförbundet Veteranringen. Sommarhuset i Onsala blev en tillflykt för hela familjen, där trädgårdsskötseln är en viktig syssla.

Parallellt med alla andra uppgifter var Erik också under drygt trettio år verksam inom Släktföreningen Huss som sekreterare och ordförande till 1986, då han utsågs till hedersledamot.